För några dagar sedan bokade jag en wingfoil-resa där jag ska tillbringa en vecka tillsammans med sex personer som jag knappt känner.
Direkt efter att jag bokat kom den där känslan.
Herregud. Vad har jag gjort?
Jag är nybörjare på det vi ska göra. Jag känner knappt de andra. Tänk om jag inte passar in? Tänk om de tycker att jag är dålig? Svag? Inte tillräckligt bra?
Och så började min hjärna naturligtvis bygga vidare.
Tänk om det blir en sådan grupp där alla ska överträffa varandra? Där man berättar om allt man gjort och åstadkommit och försöker positionera sig lite lagom snyggt? Tänk om jag känner mig helt fel?
Ni vet. Den där väldigt hjälpsamma lilla rösten i huvudet.
Men den här gången gjorde jag något som jag nog inte hade gjort när jag var 25.
Jag skrev till gruppen.
Ungefär: Nu har jag bokat. Jag ser verkligen fram emot det här, men jag är också nervös. Jag känner inte er andra och jag märker att jag funderar på hur det kommer att bli. Kommer jag passa in? Kommer jag känna mig dålig eftersom jag är nybörjare? Kommer jag känna mig som en i gänget?
Skicka.
Och nästan direkt hände något.
En av de andra svarade att han också var nervös. Han kände inte heller så många. Och dessutom brottades han med dåligt samvete över att åka iväg och lämna familjen hemma en hel vecka.
Plötsligt var vi två.
Sedan kom en kommentar från en av killarna som redan kände flera i gruppen:
Wow, vilken emotionell öppning. Det är precis där vi vill träffa er. Vi kommer stå och heja på er!
Och jag skrattade.
Oj, vad skönt.
Inget positionerande. Ingen som behövde visa hur cool, erfaren eller framgångsrik han var. Tvärtom.
En person vågade säga "jag är lite rädd".
En annan svarade "det är jag också".
Och resten svarade ungefär "kom, det här kommer bli kul".
Det tog inte lång tid
Men någonting hade redan förändrats i gruppen.
Och det fick mig att tänka på Brené Brown.
Tänk om de får veta vem jag egentligen är?
Brené Brown har ägnat många år åt forskning om bland annat skam, sårbarhet, tillhörighet och mänsklig kontakt. Hennes TED Talk The Power of Vulnerability har blivit ett av världens mest sedda.
Jag förstår varför.
För hennes forskning handlar egentligen om något väldigt mänskligt:
Vi vill höra till.
Vi vill bli älskade och omtyckta.
Men samtidigt är vi livrädda för vad som händer om andra människor verkligen får se vilka vi är.
Brown började med att studera mänsklig connection, alltså vad som gör att vi känner verklig kontakt och tillhörighet med andra.
Men när hon frågade människor om kärlek berättade de om hjärtesorg. När hon frågade om tillhörighet berättade de om utanförskap. Och när hon frågade om kontakt berättade de om situationer där de känt sig bortkopplade från andra.
Till slut hamnade hon i något hon egentligen inte alls hade tänkt studera.
Skam.
Den där känslan som säger:
Tänk om det finns något hos mig som, om du får se det, gör att jag inte längre är värd att tycka om?
Jag känner igen den väldigt väl.
Jag ville gärna vara perfekt
När jag var yngre var det viktigt för mig att saker skulle vara bra.
Helst perfekta.
Jag skulle vara duktig. Prestera. Lyckas. Ha koll.
Och det fanns definitivt saker som jag inte ville att andra människor skulle veta om mig. Saker jag gjort som jag skämdes över. Dåliga vanor. Misslyckanden. Sidor av mig själv som inte riktigt passade ihop med bilden av den person jag ville att andra skulle se.
Jag tänkte nog, utan att formulera det så tydligt då:
Om de visste allt om mig kanske de skulle tycka mindre om mig.
Och det är här Browns forskning blir så intressant.
De som vågade leva helhjärtat
Efter flera års forskning såg Brown ett mönster.
Det fanns människor som verkade känna en stark känsla av kärlek och tillhörighet och andra som kämpade mycket mer med den.
Skillnaden var inte att den första gruppen hade perfekta liv.
De var inte mer framgångsrika. De hade inte färre problem. De hade inte lyckats undvika att bli sårade.
Men de hade en grundläggande känsla av att de var värda kärlek och tillhörighet.
Brown kallade dem wholehearted, människor som lever helhjärtat.
De hade modet att vara ofullkomliga. De kunde visa medkänsla med sig själva och andra. Och de försökte vara den de faktiskt var istället för den de trodde att omgivningen ville att de skulle vara.
Men framför allt:
De vågade vara sårbara.
Och det roliga är att Brown själv verkligen inte gillade det resultatet.
Hon beskriver sig som en person som gillar att förstå, mäta och kontrollera. Nu hade hennes egen forskning i princip sagt åt henne att släppa kontrollen och omfamna sårbarheten.
Det gick sådär.
Hon gick i terapi.
Och jag älskar den delen av hennes berättelse, för den gör också henne mänsklig.
För sårbarhet känns ju för jävligt ibland
Det är lätt att prata om sårbarhet som något vackert.
Men när man står mitt i den känns den inte alltid särskilt vacker.
Sårbarhet är att trycka på "skicka" på meddelandet och sedan tänka:
Varför skrev jag det där?
Det är att säga "jag älskar dig" utan att veta vad man får tillbaka.
Att säga "jag vet inte".
Att be om hjälp.
Att erkänna att man gjort fel.
Att börja med något man är riktigt dålig på.
Att komma in i en grupp där alla andra verkar kunna mer.
Att berätta om något man skäms över.
Sårbarheten ligger i att vi inte kan kontrollera vad som händer sedan.
Och det är precis därför vi försöker skydda oss.
Vi presterar. Kontrollerar. Försöker vara perfekta. Håller tillbaka. Visar den lite snyggare versionen av oss själva.
Men här kommer Browns jobbiga poäng:
Vi kan inte bara stänga av det obehagliga.
För sårbarheten finns också bakom kärlek, glädje, kreativitet, tillhörighet och verklig närhet.
Vill vi ha det ena måste vi alltså vara beredda att riskera det andra.
Jag har ägnat tjugo år åt att försöka släppa taget
Någonstans runt 30 började det här förändras för mig.
Mycket av min personliga utveckling sedan dess har handlat om att släppa prestationen som mått på mitt värde.
Att acceptera mig själv mer.
Ge mig själv mer kärlek.
Sluta vara så hård mot mig själv.
Och något väldigt intressant har hänt på vägen.
Ju mindre jag dömer mig själv, desto mindre behov har jag av att döma andra.
Jag har gjort fantastiska saker i mitt liv.
Och jag har gjort riktigt korkade saker.
Jag har sidor hos mig själv som jag tycker mycket om och andra som jag har fått jobba betydligt hårdare med.
Jag har lyckats och misslyckats. Varit modig och feg. Generös och självisk. Klok och fullständigt idiotisk.
Precis som de flesta andra människor.
Och det känns faktiskt ganska skönt att få vara hela den människan.
Jag vet nästan ingenting om varför du är som du är
Det har också förändrat hur jag ser på andra.
Jag kan fortfarande träffa någon och tänka:
Men herregud, hur kan du göra så?
Skillnaden är att jag idag oftare lyckas lägga till en tanke:
Jag vet faktiskt inte varför du gör så.
Jag vet inte vad du har varit med om.
Jag vet inte vad du är rädd för.
Vad du har förlorat.
Vad du försöker skydda.
Vilka erfarenheter som format dig.
Eller vilka strider du utkämpar som ingen annan ser.
Det betyder inte att jag tycker att alla beteenden är okej. Det gör jag verkligen inte.
Jag kan sätta gränser. Jag kan välja bort människor. Jag kan säga: Det där fungerar inte för mig.
Men det är något annat än att säga:
Det är fel på dig.
Den skillnaden har blivit viktig för mig.
Jag imponeras av andra saker idag
Jag tror också att det här har förändrat vilka människor jag dras till.
Jag är mycket mindre imponerad av pengar, status, titlar och hur perfekt någons liv ser ut utifrån.
Och missförstå mig rätt. Jag gillar också ett fint hotell, god mat och ett glas champagne.
Men det säger väldigt lite om vem du är.
Jag blir mycket mer imponerad av människor som vågar vara människor.
Som är nyfikna på sig själva.
Som tänker och reflekterar.
Som kan ändra sig.
Som kan säga "jag hade fel".
Som kan skratta åt sig själva.
Som vågar berätta när livet är svårt.
Och människor som på något sätt försöker göra världen lite bättre.
Det behöver inte vara på den stora världsscenen.
Det kan vara hur du behandlar dina barn.
Hur du leder dina medarbetare.
Hur du möter någon som gjort bort sig.
Hur du pratar om människor som inte är i rummet.
Och om människorna omkring dig känner sig lite större eller lite mindre efter att de har varit tillsammans med dig.
Det är sådant jag imponeras av idag.
Och därför vill jag säga tack
Jag har människor omkring mig som inspirerar mig genom att våga gå före.
Och jag vill faktiskt tacka er.
Vänner som berättar saker som inte alltid är så smickrande.
Människor som delar sina misslyckanden, dåliga beslut, rädslor, relationer, konstiga tankar och allt annat som hör ett ganska vanligt mänskligt liv till.
Kunder och företagsledare som vågar säga:
Jag vet inte.
Jag behöver hjälp.
Jag är rädd.
Jag gjorde fel.
När någon vågar göra det händer något väldigt fint.
Precis som i den där lilla gruppchatten inför min resa.
En människa säger:
Jag är nervös. Tänk om jag inte passar in?
Och en annan svarar:
Jag är också nervös.
Och plötsligt behöver ingen vara lika cool längre.
Det är kanske en av sårbarhetens finaste effekter.
När en människa vågar sänka garden ger hon ofta resten av oss tillåtelse att göra samma sak.
Så tack till er som har gjort det för mig.
Ni har berikat mitt liv. Ni har fått mig att tänka. Ni har lärt mig saker om mig själv. Och ni har hjälpt mig att våga vara lite mer av hela mig.
För om jag bara visar dig den perfekta versionen av mig, vem är det då egentligen du tycker om?
Jag vill hellre ta risken att visa vem jag faktiskt är.
Och ge människorna omkring mig samma frihet.
Ps. Om du läst så här långt gissar jag på att du är intresserad och kanske vill du skapa mer öppenhet och trygghet i ditt team, på killresan, på tjejmiddagen eller med barnen där hemma. Då rekommenderar jag Let´s talk - ett verktyg för att öppna upp, träna på att vara sårbar och lära känna varandra på djupet.
